onsdag 19 november 2008

inte skräp

det här är ingen skräpblogg. jag finns på riktigt, men jag är fiktiv. ungefär som min granne hemma i sverige, han går runt och är finsk på låtsas, låtsas prata finska och grejer. den här bloggen är på fullaste allvar, men det är författat.

tisdag 29 januari 2008

ett tag sen

vi har inte haft tillgång till internet på ett tag. vi åkte runt i asien igen och jag träffade en chua lee som jag smugglade med mej på fartyget. dom andra gubbarna gillade det inte, det blev en yoko-effekt, men jag kan inte rå för det, asiatiska kvinnor är som sprit. och den här kvinnan lärde mej laga mat. och vi söp oss fulla varje kväll, satt i skinnsoffan tätt ihop och hon smekte mina öron och jag kände mej som en liten valp. efter några veckor tröttnade hon på mörkret och på sjösjukan, på något sätt kände hon av havet under oss. så hon lämnade mej när vi steg i land i saudi arabien. jag bad om att få köpa henne en biljett hem, men hon sa att hon kunde klara sej själv. hon hittade säkert en arab och fick åtta barn. det var skönt att bli av med henne också. kvinnor har den tendensen att öppna sej själv och visa allt dom är under bara några veckor. där efter finns ingenting mer att upptäcka. så jag blir lätt uttråkad. men hon var en fin kvinna.
jag firade jul på ett rum i saudi arabien och jag ringde hem till morsan och önskade henne en god jul. hon berättade att min systers dotter har fått en dotter, blott fjorton år. jag sa att jag skulle skicka lite pengar till henne imorgon, sen la vi på och jag delade min whiskeyflaska med mej själv.

nu är vi i turkiet och jag har fått en biljett hem till sverige för några dagars semester. sen ska jag möta upp fartyget i bulgarien. när jag kommer hem ska jag lyssna på svenska vårfåglar och skita i lövskogen. vad man kan längta efter något sådant.

söndag 2 december 2007

varför inte

jag ligger i skinnsoffan i personalrummet hela dagen och lyssnar på tyrannisk krigsmusik och biter på naglarna och trixar med
nagelbanden. det blöder och svider och det faschinerar mej att jag tycker så mycket om
tinget nagelband på den mänskliga kroppen (vilken i övrigt är vidrig. i alla fall min.
och många andras jag sett.)
jaja, jag gör inget jobb idag. jag har annat för mej.

onsdag 28 november 2007

maskiner

när allting kommer omkring finns det
inga stjärnor, ingenting.
idag när vi klev i hamn visste jag inte i vilket land vi hade hamnat i.
det kanske var i slovenien eller jugoslavien.
jag visste inte alls.
men det första jag fick göra var i alla fall att åka till sjukan
för att jag svimmade när vi skulle lasta ur.
jag var vid medvetande när dom kom och hämta mej
och jag sa till dom jävlarna, ta inte i mej jag behöver
inte nån jävla sjukvård jag är frisk hör ni inte fattar ni inte jag är frisk
som ett ollon i ett vattenglas.
dom pratade på sitt språk och någon försökte säga
nåt på engelska men jag fattade inte vad.
i alla fall så körde dom iväg mej i sin risiga
lilla ambulans.
där jag låg fanns ett litet smalt fönster
som jag tittade ut ur och
någonstans på vägen fattade jag att vi var i rumänien.
allting var brunt och fint.
jag tänkte att här skulle jag kunna bo.
när vi kom fram stack dom alla sina nålar och redskap
i mej och saker fräste och pumpade och slog
och dånade och klöste mej överallt på kroppen.
vafan håller ni på med, ni slösar bara eran jävla tid,
ni kommer inte hitta nåt fel på mej, skrek jag.
och det gjorde dom inte heller.
dom hade lagt mej i en sal med säkert hundra
andra lidande människor (jag låg bredvid en, vad jag uppattade, polack
med förstoppning och han skrek och åmade sej) och jag tänkte
var fan har dom fört mej, det är ju som att ligga på dårhus,
sjukhus är bara för dårar och veklingar!
sen kom i alla fall sköterskan, hon hade snygga lår, och
sa till mej så bäst hon kunde på engelska: du borde sluta ditt
arbete på fartyget, förstå du inte gamle man, ingen frisk luft
att andas, ingen sol, ni blir som vampyrer, bleka,
inte ett enda ställe i era kroppar som är tom på gift, ni är
bara tomma, tomma på ingenting, tomma människor!!
i slutet drog hon i och höjde rösten och jag hörde
på henne att hon tyckte jag var äcklig.
men jag sa till henne, gullet, har jag inte det här jobbet
är jag hellre arbetslös resten av livet.
och hon svarade, min farbror mår bra, han lever livet,
han äger ett café, jobba på café säger jag åt dej, fin miljö.
jag sa, vafan ska jag stå på ett cafe? nej, jag klarar inte av
människor, hur ska jag då klara av en massa hungriga
kaffebögar? jag står hellre bakom ett rullband på
en fabrik, men såna jobb finns väl inte längre, dom har ingen
nytta av oss människor längre, dom fixar robotar och maskiner
istället, fan snart kanske ni kvinnor inte behöver oss män längre,
ni sätter väl igång och knullar maskiner ni med, fast vafan,
ni har ju redan börjat!
ni kan gå nu, sa sköterskan innan hon lämnade mej där
i ett skrikande och gråtande myller.
jag klev ur sängen, hittade ut ur sjukhuset, det var inte så stort,
och gick längst en grusig brun väg, såg ut som sandpapper,
och tillslut hittade jag en bar och satte mej och tog en öl.
sen var det dags att jobba igen.

fredag 23 november 2007

som en schlagerlåt rakt upp i ballarna

märker man av nån sjösjuka frågar dom hela tiden.
nej det är som att gå runt på fasta land, brukar jag svara,
den enda sjösjukan man får är att man inte klarar sej
så länge på land innan man vill tillbaka in i mörkret
på fartyget.
man vill bara ta sej en ordentlig sup på en trång bar
och sen ett redigt nyp.
att snacka med folk är ju rätt kul, men man känner när
det börjar bli för mycket, då säger man antingen åt
dom att hålla käften eller så går man därifrån
utan att säg nåt.
vi var i land igår, nånstans i japan.
jag satte på kee-san bakom en lagerlokal
i något slumkvarter.
medan jag körde henne i baken
pratade hon om att hon behöver mycket kalcium
och fosfor och natrium för att hon har så skört skelett.
jag sa, slut snacka så mycket så kanske du inte
går sönder just nu i alla fall.
men hon fortsatte prata, hon sa att hon ville bli gravid,
hur mysigt det vore med en till bebis, hennes man där
hemma ville bara ha den dom redan har, en pojke,
men hon ville ha en flicka också, som hon kunde
fläta håret på och handla fina kläder till.
jag sa, har du tur så kanske jag ger dej en liten unge,
bara du håller käften så det går för mej nån gång.
då höll hon käften.
det tog inte lång tid innan vi var klara och jag
sa, ja hej då kee-san, lycka till med bebisen, jag
hoppas att jag träffade rätt så det kan bli nånting,
hälsa i såna fall ungen från mej när den kommer,
och hoppas den inte har tagit alltför mycket stryk
av mitt supande.
sen gick jag.
den där bruden var det värsta knullet jag haft, hon
var som en schlagerlåt rakt upp i ballarna, men
vi får väl hoppas att jag i alla fall kunde
ge henne vad hon ville.

söndag 11 november 2007

när man lägger manken till

mitt rövhål har spruckit och det bränner och svider när jag skiter. jag antar att det är skönheten med att vara människa.