maskiner

när allting kommer omkring finns det
inga stjärnor, ingenting.
idag när vi klev i hamn visste jag inte i vilket land vi hade hamnat i.
det kanske var i slovenien eller jugoslavien.
jag visste inte alls.
men det första jag fick göra var i alla fall att åka till sjukan
för att jag svimmade när vi skulle lasta ur.
jag var vid medvetande när dom kom och hämta mej
och jag sa till dom jävlarna, ta inte i mej jag behöver
inte nån jävla sjukvård jag är frisk hör ni inte fattar ni inte jag är frisk
som ett ollon i ett vattenglas.
dom pratade på sitt språk och någon försökte säga
nåt på engelska men jag fattade inte vad.
i alla fall så körde dom iväg mej i sin risiga
lilla ambulans.
där jag låg fanns ett litet smalt fönster
som jag tittade ut ur och
någonstans på vägen fattade jag att vi var i rumänien.
allting var brunt och fint.
jag tänkte att här skulle jag kunna bo.
när vi kom fram stack dom alla sina nålar och redskap
i mej och saker fräste och pumpade och slog
och dånade och klöste mej överallt på kroppen.
vafan håller ni på med, ni slösar bara eran jävla tid,
ni kommer inte hitta nåt fel på mej, skrek jag.
och det gjorde dom inte heller.
dom hade lagt mej i en sal med säkert hundra
andra lidande människor (jag låg bredvid en, vad jag uppattade, polack
med förstoppning och han skrek och åmade sej) och jag tänkte
var fan har dom fört mej, det är ju som att ligga på dårhus,
sjukhus är bara för dårar och veklingar!
sen kom i alla fall sköterskan, hon hade snygga lår, och
sa till mej så bäst hon kunde på engelska: du borde sluta ditt
arbete på fartyget, förstå du inte gamle man, ingen frisk luft
att andas, ingen sol, ni blir som vampyrer, bleka,
inte ett enda ställe i era kroppar som är tom på gift, ni är
bara tomma, tomma på ingenting, tomma människor!!
i slutet drog hon i och höjde rösten och jag hörde
på henne att hon tyckte jag var äcklig.
men jag sa till henne, gullet, har jag inte det här jobbet
är jag hellre arbetslös resten av livet.
och hon svarade, min farbror mår bra, han lever livet,
han äger ett café, jobba på café säger jag åt dej, fin miljö.
jag sa, vafan ska jag stå på ett cafe? nej, jag klarar inte av
människor, hur ska jag då klara av en massa hungriga
kaffebögar? jag står hellre bakom ett rullband på
en fabrik, men såna jobb finns väl inte längre, dom har ingen
nytta av oss människor längre, dom fixar robotar och maskiner
istället, fan snart kanske ni kvinnor inte behöver oss män längre,
ni sätter väl igång och knullar maskiner ni med, fast vafan,
ni har ju redan börjat!
ni kan gå nu, sa sköterskan innan hon lämnade mej där
i ett skrikande och gråtande myller.
jag klev ur sängen, hittade ut ur sjukhuset, det var inte så stort,
och gick längst en grusig brun väg, såg ut som sandpapper,
och tillslut hittade jag en bar och satte mej och tog en öl.
sen var det dags att jobba igen.

vem väljer

som en schlagerlåt rakt upp i ballarna

märker man av nån sjösjuka frågar dom hela tiden.
nej det är som att gå runt på fasta land, brukar jag svara,
den enda sjösjukan man får är att man inte klarar sej
så länge på land innan man vill tillbaka in i mörkret
på fartyget.
man vill bara ta sej en ordentlig sup på en trång bar
och sen ett redigt nyp.
att snacka med folk är ju rätt kul, men man känner när
det börjar bli för mycket, då säger man antingen åt
dom att hålla käften eller så går man därifrån
utan att säg nåt.
vi var i land igår, nånstans i japan.
jag satte på kee-san bakom en lagerlokal
i något slumkvarter.
medan jag körde henne i baken
pratade hon om att hon behöver mycket kalcium
och fosfor och natrium för att hon har så skört skelett.
jag sa, slut snacka så mycket så kanske du inte
går sönder just nu i alla fall.
men hon fortsatte prata, hon sa att hon ville bli gravid,
hur mysigt det vore med en till bebis, hennes man där
hemma ville bara ha den dom redan har, en pojke,
men hon ville ha en flicka också, som hon kunde
fläta håret på och handla fina kläder till.
jag sa, har du tur så kanske jag ger dej en liten unge,
bara du håller käften så det går för mej nån gång.
då höll hon käften.
det tog inte lång tid innan vi var klara och jag
sa, ja hej då kee-san, lycka till med bebisen, jag
hoppas att jag träffade rätt så det kan bli nånting,
hälsa i såna fall ungen från mej när den kommer,
och hoppas den inte har tagit alltför mycket stryk
av mitt supande.
sen gick jag.
den där bruden var det värsta knullet jag haft, hon
var som en schlagerlåt rakt upp i ballarna, men
vi får väl hoppas att jag i alla fall kunde
ge henne vad hon ville.

när man lägger manken till

mitt rövhål har spruckit och det bränner och svider när jag skiter. jag antar att det är skönheten med att vara människa.

alfie

vi klev i hamn igår kväll och jag hittar ett fint rum att spendera natten på, delad med två andra fyllon. det första som händer är att horan i lobbyn knackar på min dörr och jag säger att jag är inte är sugen inatt och hon säger, håll käften snuskgubbe, jag vill inte knulla din svullna röv, du har telefon! och jag kliver upp och går med henne ner till lobbyn i kalsingarna och tar luren.
det är Fly, hemifrån, jag frågar henne hur i helvete hon hittade mej och hon säger att hon visste att vi skulle stiga i hamn i spanien och hon har ringt varenda billiga motell i hela byn. jag frågar vad hon vill. hon säger, lyssna noga nu, Alfie är död, han hängde sej själv i morse, han skar av sej kuken innan och sen hängde han sej, nu är jag helt ensam, fattar du det, helt jävla ENSAM, skicka mej pengar, du måste för fan ha lite känsla i kroppen och skicka mej STÅLAR.
jag säger att jag ska göra det imorgon bitti och vi lägger på.
när jag kommer tillbaka till rummet slår jag en runk och glor på spansk teve.
fan, Alfie, jag visste inte att du hade sån humor. skära av sej kuken, det kan bara en
riktig livsnjutare göra!

jag kommer att tacka honom sen

det är: smutisga trosor
och tuggtobak, tomma whiskeyflaskor och
en hotellhora. här är det inte
klimatförändringarna vi oroar oss för.
det är bristen på kvinnor
och brutal kärlek.
vi har bara varandra här och hålorna
och gångarna kan till och med
se kalla ut, höras från långa
vägar, tryckas mot, fångas
in och kräkas upp.
piss och skit i hörnen, här inne
får man inte vara tight i röven,
det är som i ett fängelse,
man råkar bara illa ut.
plockar man kantareller med
familjen när man är hemma
får man inte säga det här.
jag har suttit inne några gånger
och jag vet hur saker och ting fungerar.
jag vet hur ett fängelse fungerar mer
än friheten.
frihet är bara skitsnack.
bara en massa neonljus och
lyckliga barn, hororna är
till och med vackra, sätter på poliser och
hoppar hopprep på gatorna.
här inne är det skillnad.
man blir lurad, man blir flådd som en
kossa. lillskiten sa till mej att det
är dax för mej att kliva ner från min
tron och gjör jag inte det frivilligt
kommer han banka skiten ur min gubbröv.
jag förstår att han menar allvar.
men jag tänker inte stiga ner utan att ge honom en värdig match.
vi har tre dagar kvar innan vi kliver i land, jag tror vi
hamnar nånstans i tyskland, då ska jag köpa mej
några flaskor av det finaste sen ska vi rigga upp en
ring och bjuda in vernda jävla sjörövare i hamnen.
inga regler eller domare, sånt förekommer bara
ute i friheten.
jag tror att lillskiten kan vinna över mej, han är
ung och har bra kraft i armarna, listig är han säkert också,
han kommer vinna med sin lurighet.
men jag har varit med
länge, jag är det gamla goda, det hederliga,
och det vinner alltid i slutändad.
om inte så får jag leta upp en lian och svinga mej i,
njuta av djungeln, hitta nya områden, pinka på
nån planta, känna dom nya dofterna och
bara ta det lugnt. det är ett slitsamt jobb
att vara boss, jag skulle må bra av att slippa det.
nu kommer nya generationen och tar över istället,
blir gråhåriga på en månad och får grova rövhår,
stackars fanskap!