maskiner

när allting kommer omkring finns det
inga stjärnor, ingenting.
idag när vi klev i hamn visste jag inte i vilket land vi hade hamnat i.
det kanske var i slovenien eller jugoslavien.
jag visste inte alls.
men det första jag fick göra var i alla fall att åka till sjukan
för att jag svimmade när vi skulle lasta ur.
jag var vid medvetande när dom kom och hämta mej
och jag sa till dom jävlarna, ta inte i mej jag behöver
inte nån jävla sjukvård jag är frisk hör ni inte fattar ni inte jag är frisk
som ett ollon i ett vattenglas.
dom pratade på sitt språk och någon försökte säga
nåt på engelska men jag fattade inte vad.
i alla fall så körde dom iväg mej i sin risiga
lilla ambulans.
där jag låg fanns ett litet smalt fönster
som jag tittade ut ur och
någonstans på vägen fattade jag att vi var i rumänien.
allting var brunt och fint.
jag tänkte att här skulle jag kunna bo.
när vi kom fram stack dom alla sina nålar och redskap
i mej och saker fräste och pumpade och slog
och dånade och klöste mej överallt på kroppen.
vafan håller ni på med, ni slösar bara eran jävla tid,
ni kommer inte hitta nåt fel på mej, skrek jag.
och det gjorde dom inte heller.
dom hade lagt mej i en sal med säkert hundra
andra lidande människor (jag låg bredvid en, vad jag uppattade, polack
med förstoppning och han skrek och åmade sej) och jag tänkte
var fan har dom fört mej, det är ju som att ligga på dårhus,
sjukhus är bara för dårar och veklingar!
sen kom i alla fall sköterskan, hon hade snygga lår, och
sa till mej så bäst hon kunde på engelska: du borde sluta ditt
arbete på fartyget, förstå du inte gamle man, ingen frisk luft
att andas, ingen sol, ni blir som vampyrer, bleka,
inte ett enda ställe i era kroppar som är tom på gift, ni är
bara tomma, tomma på ingenting, tomma människor!!
i slutet drog hon i och höjde rösten och jag hörde
på henne att hon tyckte jag var äcklig.
men jag sa till henne, gullet, har jag inte det här jobbet
är jag hellre arbetslös resten av livet.
och hon svarade, min farbror mår bra, han lever livet,
han äger ett café, jobba på café säger jag åt dej, fin miljö.
jag sa, vafan ska jag stå på ett cafe? nej, jag klarar inte av
människor, hur ska jag då klara av en massa hungriga
kaffebögar? jag står hellre bakom ett rullband på
en fabrik, men såna jobb finns väl inte längre, dom har ingen
nytta av oss människor längre, dom fixar robotar och maskiner
istället, fan snart kanske ni kvinnor inte behöver oss män längre,
ni sätter väl igång och knullar maskiner ni med, fast vafan,
ni har ju redan börjat!
ni kan gå nu, sa sköterskan innan hon lämnade mej där
i ett skrikande och gråtande myller.
jag klev ur sängen, hittade ut ur sjukhuset, det var inte så stort,
och gick längst en grusig brun väg, såg ut som sandpapper,
och tillslut hittade jag en bar och satte mej och tog en öl.
sen var det dags att jobba igen.