i cant wait to be sober. my head: some one elses chrash. into a car. womens leg, curtains and grasshoppers. nej för fan. jag fick ett brev på posten från han som kallar sej kaktus. stackars krake, han tror att han är den bästa jävla poeten som finns. jag tar inga lögner. jag dräper inga heller. jag säger som det är sen får dom sköta resten. jag ringer upp kaktus, tar mej ett snack med honom. säger, snart stiger jag i land och då ska jag fan ge dej ett sotigt öga!han säger att han har beställt emaljögon från en polsk orderkatalog. dom ska komma i ett paket om någon vecka. innan vi lägger på säger han att jag ska kasta den senaste dikten jag fick, han ska skicka en annan, och nu ska han gå ut i natten och leta efter en lyftkran. vi lägger på.
jag tar mej en macka från personalrummet, ser inte en käft, jag tänker på att det känns som att jag bor i en låda, en gigantisk flytande tom låda, sen tänker jag på min jävla budgetchef och undrar hur han ser ut, jag har aldrig träffat honom, och om jag har det så minns jag honom inte. jag minns aldrig någon. dom jävlarna har ingen betydelse för mej. jag har ingen betydelse för mej själv.
jag slår mej ner och väntar lite. sen börjar jag jobba igen.
1 kommentar:
Jag gillar det lågmälda här, men att det ändå är lite dramatiskt och fint liksom. Det att han (eller kanske hon? vore coolt om det visade sig att det var en hon, eller att man aldrig riktigt blev säker, även om hen snackar om att knulla brudar och så, kan ju va en lesbisk liksom) ska slänga dikten och att han inte minns budgetchefen, även om hen träffat honom och så.
Skicka en kommentar