harvey pekar är endast för dårar

ibland ser man inte nånting annat än den här lådan i flera månader. jag uppskattar i alla fall att det är flera månader, det kan till och med kännas som ett helt jävla år, man vet aldrig riktigt. det enda som existerar är gångar och gränder, som en stad, av metall och plåt och järn. man vandrar omkring. drar i några spakar, trycker på knappar, kollar läget, sätter lappar på stora boxar, skitgöra! jag är inte en av dom stora grabbarna, dom som lastar på och skriver alla viktiga uppgifter och vet alla hemligheter. jag jobbar i slummen, på gatan, som en prostituerad. jag torkar dom e arslena och dom ger mej en känga i nyllet som tack. här nere finns det ingen som tackar en. jag kan tänka mej att det här jobbet är värre än att jobba i en gruva.

jag ska inte klaga, jag älskar att vara själv och jag har svårt för människor, men man är sot här nere och när man kommer i land är man inte människa längre. man förstår inte hur man för sej, hur man pratar med människor, vilka lagar som gäller. det enda man kan göra är att supa ner sej på en krog och sen sova.

arbete.

jag lyssnar mycket på jazz och sitter vid datorn och läser serietidningar.

ibland stannar vi i japan eller polen eller ryssland och då finns bara serietidningar på språk jag inte förstår, men på något sätt förstår jag allt ändå. bilderna är likadana var man än kommer.

min favorit är ändå harvey pekar.

boxas gör jag också. skitstöveln som jobbade i den här sektionen innan mej har monterat upp en boxningsäck och det tackar jag honom för.

jag har en ohälsosam ölmage, men armarna, dom är av muskler!

det är väl så en riktig hjälte ser ut antar jag.

imorgon går vi i land.

då ska jag skita på en riktig toalett.

jag klarar inte av dom här toaletterna,

jag får någon psykisk blockering och sen går jag runt

och är förstoppad i flera veckor.

när vi kommer i land ska jag leta upp det finaste hotell jag kan hitta

och sen ska jag skita ner deras toalett, tacka och gå därifrån.