wasted shit

jises! vi gick i land. ja, vi hamnade i polen tillslut och jag besökte upp lite gamla ligg och några bekanta luffare, utbytte några ord, om ingenting egentligen. det var natt och hålan var mycket vacker, som en gammal skithög i en trasig toalett. jag spenderade några timmar, köpte en flaska whiskey, åt lite mat, slog en gubbe på käften, letade upp ett billigt vandrarhem och drack upp whiskeyn och somnade.
när jag vaknade någon gång tidigt i morse fick jag ett meddelande om att alla anstälda skulle mötas vid kajen om en halvtimme och dom som slappade efter skulle bli lämnade. jag lämnade rummet och drack en öl till frukost på en krog. lamporna var trasiga. ludrerna var trasiga och bartendern hade somnat när jag gick därifrån. jag lämnade pengarna på disken.
när jag kom till kajen var det värsta uppståndelsen, jag tror att hela jävla besättningen var där, alla anställda från alla sektioner, alla gångar och hörn. jag tänkte, vafan är det nu som är på gång. det kändes inte bra i magen. jag hade glömt att skita också så magen var i olag, men jag kände på mej att det var någonting stort på gång. jag ställde mej längst bak, bakom alla andra och där längst inne i folksamlingen kunde jag se en kort gubbe som höjde händerna och pratade inför oss.
"lyssna nu lugna ner er", sa han, "vi ska omgruppera oss, här har jag en hög NYA skitskallar som har sökt arbete på detta fartyg, vi har sparkat endel av er, vi har behållt endel av er" (jag kunde inte förstå varför dom behöll mej) "och vi har satt in nya dårar och FLER dårar för varje sektion, inte för att JAG bryr mej om er, men Kari lou som jobbade i ruta B12 har ramlat ner för en trappa och avlidit, den gamla skitbögen. och tydligen har han legat där död i flera veckor utan att någon har vetat om det för att vi arbetar ENSAMMA på den här BÅTEN. jag tror på ensamt arbete! jag tror inte på samarbete! men nu har ledningen alltså ändrat denna min filosofi och Kari lous familj har stämt oss på en jävla massa pengar så nu får ni MYROR lägre lön och arbeta arslena av er, glöm era familjer, glöm att knulla era fruar, glöm allting, allting!!!! ni är mina fångar på den här båten och är det någon som slår sej eller får en stroke eller SKITER PÅ SEJ så är ni i alla fall fler i samma sektion som kan
larma till mej."
gubben var röd i fejan och jag trodde han skulle slå ur tänderna ur käften så som han spände käkarna. han började gestikulera med armarna mot den NYA högen med arbetare och delade in dom i massa grupper. sen skrek han "den här gruppen ska till sektion ww14, leta upp era kamrater!!"
när jag hörde min sektion ropas upp efter någon kvart eller så, såg jag mej omkring för att se vad det var för losers. det var en grupp på 6 snubbar, en av dom var nog riktigt ung, kanske tjugo, resten gubbar. jag gick fram till dom och sa att jag var deras ledare.
"vadå ledare" sa den där lilla skitungen.
"jag är veteran på det här fartyget, jag hittar som en myra i dom där gångarna där inne, ni blir beroende av mej, håller ni er inte sams med mej blir ni lämnade där inne som vilsna möss och tillslut svälter ni till döds, så jag blir eran ledare, helt automatisk, ni BEHÖVER mej för överlevnad."
"till en början ja, tills vi lär oss gångarna själva!" sa snorungen.
och han hade ju rätt.
vi gick ombord på fartyget och så var maskineriet igång igen.
nu är jag alltså inte ensam längre.
på gott och ont.
vi arbetade ett tag, sen spelade vi kort och snorungen visade några kortrick.